En längtan.

Det finns inte ord på hur mycket jag längtar efter att min son ska komma hem. Så jag kan ha honom i min famn, ta hand om honom själv. Visa upp honom för hela världen! Det är ju många som inte har sett honom live i släkten. de har sett honom på kort, men det är ju inte samma sak. Jag blir ledsen när jag ser andra mammor gå med sina barn i barnvagnen ute på stan. Det vill ju jag också göra. Men jag får vänta. Rasmus är ju trots allt det viktigaste, och det får ta den tid det tar. Han visar ju stora framsteg, men mycket kan hända än. Även om det inte är lika stor risk som de första 3 veckorna. Han väger nu 1405 gram. Inte långt kvar till han väger 1,5 kg.

Rasmus du är så underbar! Jag älskade dig redan innan du föddes, och nu är min kärlek till dig obeskrivlig.

Jag hoppas att han kan komma hem innan jul. Så att han får fira sin första jul med sin familj. Men samtidigt så får det som sagt ta den tid det tar. Rasmus hälsa är det viktigaste. När jag sitter och skriver det här och tittar på bilderna på Rasmus, så får jag tårar i ögonen. Tårar för att han inte är här hos mig. Glädjetårar för att VI har fått en sådan fin son! Den finaste i världen! Måste nog sluta nu. Det är så suddigt, så jag knappt ser vad jag skriver. Och dessutom ska jag snart ta buss och tåg till Lund.

Avslutar med en härlig bild på min fina älskade son!