En nedstämd & ledsen kväll...

Anklagar mig själv. Känns som det är mitt fel det som hänt. Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden. Men det går inte. Tårarna rinner ner för min kind. Varför hände detta mig? Jag anklagar mig själv. :(

Pratade med mamma i telefon för en liten stund sedan. Jag kunde inte hålla tårarna inne. När ska jag komma ikapp verkligheten? Det är så otroligt jobbigt. Jag vet att det kommer vara en tuff och jobbig tid framöver, men jag måste väl få lov att ventilera mig? Jag måste väl få gråta ut? Jag måste väl få känna mig maktlös? Jag måste väl få känna mig ledsen? Jag måste väl få känna mig svag någon gång? Jag försöker verkligen att vara stark, men det är inte alltid så lätt. Jag måste få lov att andas ut jag också. Rasmus mår bra. Han är i trygga händer, jag känner mig trygg bland personalen på Neonatalavdelningen på Lunds KK.

JAG MÅSTE FÅ GRÅTA NÅGON GÅNG!

Det är inte meningen att ni ska tycka synd om mig. Det är inte det jag är ute efter. Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Jag ville bara få ventilera mig. Jag måste få, få ut det jag har inom mig. Det är ju trots allt inte en liten sak jag varit med om. Eller min sambo. Eller framför allt vår son Rasmus.

Jag försöker så gott jag kan. Varken mer eller mindre.

Godnatt Therese