Saknar

Jag har suttit och tittat igenom min blogg för att se vad jag skrivit under året. När jag hade tittat ett litet tag så hittade jag bilder på min mage när jag väntade Rasmus. Jag saknar den. Jag hann inte få en sådan fin, stor gravidmage som de flesta får. :( Ibland när jag går på stan och får se någon som är gravid, så kan det hugga till i magen på mig. Jag blir så ledsen. Jag vet inte om det är normalt, men jag vill så gärna ha min mage. Min fina gravidmage, som jag aldrig fick. Är det så mycket begärt? :(

Jag vill så gärna ha den tillbaka, men jag vet att det är omöjligt. Många säger att jag kommer att få en fin gravidmage, nästa gång jag väntar barn. Men jag vet inte om jag vågar bli gravid igen. Jag kommer inte orka gå igenom det som jag och Lars har gått igenom med Rasmus. Det var jättejobbigt. Det finns ju en risk att det blir likadant igen. Enligt doktorerna i alla fall. Men jag vet också att jag inte kan göra abort. För jag kan inte ta bort ett liv. Jag skulle inte klara av det psykiskt.

Ja, nu sitter man och gråter också. Typiskt mig.

Jag vet att jag har en fin och underbar son. Och att vi klarade att gå igenom detta och att Rasmus visade sig vara en kämpe redan från start. Men jag  har väl rätt att känna som jag gör i alla fall? Jag har väl rätt att sakna min gravidmage, som jag aldrig fick, utan att få dåligt samvete?