Var är ni?

Var är mina vänner? Jag känner mig ensam, bortglömd och undanskuffad... Är jag inte lika rolig att umgås med nu, eftersom jag har barn?

Det har alltid varit så här. Jag känner mig otillräcklig. Att jag inte duger som
den personen jag är.

Jag är samma person nu, som jag var innan jag fick barn. Jag kan ha lika roligt som ni andra - även fast jag har barn.

Jag är trött på att hela tiden höra av mig till Er, tycker faktiskt att ni kan höra av er till mig någon gång också. Jag ska sluta att höra av mig, så får vi se hur mycket min telefon låter. Eller om jag har fått något i min mail eller någon annanstans. För kan ni inte höra av er till mig, varför ska jag då höra av mig till er? Man är faktiskt inte ENSAM om en vänskap! Så är ni rädd om er vänskap till mig - se då till att höra av er till mig också! Annars får det nog vara. För jag tycker då inte att de är rätt.

Jag kanske låter hård, men jag tycker faktiskt att jag har rätt att säga vad jag tycker också! Känner ni er träffade? Ja då kanske ni ska göra något åt det - innan det är försent.