Vänskap

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja med detta inlägg. Det kanske är lika bra att gå rakt på sak. Inatt ringde en väldigt nära vän till mig och var helt förstörd. Visst jag var svintrött och min älskling låg bredvid mig ville bara ligga kvar och mysa med honom. Men jag visste att min vän inte hade ringt mig mitt i natten om han verkligen inte hade behövt prata. Så jag klev faktiskt upp och snackade med honom. Det är väl det vänskap är till för eller hur? Oavsett tid på dygnet så ska ens riktiga vänner finnas där? Eller har jag fel? Jag hoppas att när jag behöver någon att prata med, så hoppas jag att det finns vänner där som verkligen ställer upp på att lyssna oavsett vilken tid på dygnet det är. Jag anser att man ska både ge och ta när det gäller vänskapen. Det är inte så att det enbart är den ena som ska ge, ge, ge och ge, men aldrig få någonting tillbaka. Det funkar inte så. Jag tycker inte det i alla fall...

Ibland kan jag undra vilka som verkligen är mina riktiga vänner. Varför är det jämt jag som hör av mig först till de vännerna som säger sig finnas där för mig i vått och torrt? Varför kan dem aldrig ringa mig bara för att höra hur jag mår? Om inte jag hör av mig till dem, så hörs man aldrig av. Jag tycker inte det ska vara så. Jag vet nu vilka som verkligen är mina vänner. Min riktiga vänner. Vilka kan jag lita på till 110%? Vilka finns där när jag väl behöver dem? Vilka hör av sig till mig bara för att höra hur jag mår? Som sagt, ibland kan jag undra. Jag vet inte hur många gånger jag har tagit upp det här ämnet egentligen. Jag trodde att det skulle bli en förändring nu när jag bor nere i Skåne igen. För vännerna här nere har sagt att dem saknat mig och det ena med det andra, men varför är det då så att det jämt är jag som hör av mig till er? Varför är det aldrig tvärtom? Om jag ska vara ärlig så börjar jag faktiskt att bli riktigt trött på det Jag ska nog sluta att höra av mig till er, så kan ni få känna hur det känns för mig. Eller ni kanske rent av inte bryr er? Bra, då kanske det är dags att ta och leta upp några andra vänner som man kan umgås och ha roligt med och som hör av sig lite då och då. För jag är riktigt trött på detta rent ut sagt!

Det finns en som verkligen visar att han är min vän. För han hör av sig med jämna mellanrum. Han kanske inte ringer, men han hör av sig på andra sätt. Som t.ex msn, mail, sms osv. Men han hör av sig minst 3 gånger i veckan. Just bara för att höra hur jag mår. Hur jag har det. Han är den jag har umgåtts mest med av mina vänner här nere i Skåne sedan jag flyttade ner igen. Han vet verkligen vad sann och äkta vänskap är. Han ställer upp i vått och torrt, han finns där, han lyssnar, stöttar och ger råd och tips. Han har alltid funnits där! Kim, du ska veta att jag älskar dig och du kommer alltid att finnas i mitt hjärta! Du har visat att du verkligen är min vän, som alltid finns där! Jag kommer alltid att finnas vid din sida och jag kommer aldrig svika dig. Oavsett vad du gör, så kommer jag aldrig att svika dig!

Vännerna uppe i Södermanland, finns också. Vi kanske inte ringer varandra, men vi snackar i alla fall på msn. Och dem verkligen finns där också. Vissa av dem i alla fall. Jag har börjat inse vilka som är mina vänner och inte mina vänner av dem uppe i Södermanland. Jag vill bara vara en vän, som ni kan vända er till. Som ni litar på. Jag vill att ni ska vara mina vänner som jag kan vända mig till och som jag kan lita på. Men var finns ni? Ge er till känna!

Jag orkar inte kämpa för vänskapen längre. Jag är så trött att på att jämnt vara den som hör av sig och som ringer och ja allt vad det nu kan vara. Jag har inte fått en förfrågan om jag t.ex vill följa med ut och festa eller något. Ibland kan jag känna mig jävligt utanför. Som att jag bara duger när det är något ni behöver hjälp med något. Att jag är ert andrahandsval. Så har jag nog känt en väldigt lång period och inte har jag direkt fått det bekräftat att det inte är så. Snarare tvärtom. Aja skitsamma nu, jag kan sitta här i en evighet och bara skriva, men jag ska ta och avsluta nu. Jag blir både arg och ledsen när jag sitter här och skriver det här. Meningen med detta inlägg var att ni eventuellt skulle få er en tankeställare. Kanske fundera på om det jag har tagit upp nu är en del av sanningen. Om ni inte anser det, så ja, då betyder det väl inte så mkt för er. Eller rättare sagt, vänskapen betyder inte så mkt för er.

Kram Tess!