Marika

Marika, jag svarar på ditt inlägg om mig här. Du vet att vi har haft våra perioder du och jag. Att du känner att du inte existerar hos mig, gör mig ledsen, för det är inte med mening att du ska känna så. Jag vet att jag kanske inte har skrivit så mkt om dig i min blogg. Men jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Jag älskar dig, det gör jag. Och jag saknar också de stunderna då vi kunde sitta uppe hela natten och prata med varandra. Jag vet inte vad jag ska göra för att du inte ska känna att du inte existerar hos mig. Jag vet ärligt talat inte. Ja jag är glad att jag har Lasse, och jag är glad att du har Patrik. Jag är glad att du har fått ett bättre liv, med en man som älskar dig för den du är och respekterar dig. Jag vet inte om vi kan få tillbaka den vänskapen vi hade för några år sedan, men vi kan ju alltid försöka. Jag saknar dig också. Jag hoppas att du med denna text förstår att jag inte har glömt dig. Jag önskar med att vi hade den vänskapen vi hade för några år sedan. Just nu mår jag inte så bra, varken fysiskt eller psykiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är riktigt. Jag har bara så mkt runtomkring mig just nu. Jag ber än en gång om ursäkt för att du har känt det som du gör. Men denna text kanske får dig att tänka i andra banor? Jag älskar dig också. Det har jag alltid gjort. Även den gången i Strängnäs. Det ändrades inte. Jag kommer alltid att älska dig.